På ledarsidan i Expressen funderar man nu kring den eventuella kopplingen mellan barns ökade psykiska ohälsa och det stora användandet av mobiltelefoner. Och nu börjar allt fler ifrågasätta om det verkligen bara är så himla bra med barns surfande på paddor och mobiler. En rapport visar på en dramatisk ökning av depression och självmordsbeteenden sedan barn började använda smartphone. Orsak eller slump, det tål att funderas på.

Om mobilerna har med barns ohälsa att göra så kan man se följande tänkbara anledningar till det;

– Att ständigt kunna jämföra sig med andras till synes lyckade liv slår på självkänslan.

– Det ständigt jagandet efter likes skapar ett beroende av kortsiktiga dopaminkickar som urholkar dopaminsystemet, distraherar från annat och stör förmågan att kunna arbeta för mer långsiktiga mål.

– När man sitter framför mobilen på rasterna istället för att springa ut och leka så leker man inte av sig energin, blir mer orörlig och får därmed svårare att koncentrera sig i klassrummet, vilket gör skolarbetet tuffare – > vilket drar ner humöret o.s.v.

MEN ännu är det dock knappt någon som vågar ställa sig den viktiga frågan; hur mår vi av själva strålningen i sig självt? Hur bra eller dålig är egentligen den för våra hjärnor?

Studier som är bekostade av mobiltelefontillverkarna själva visar som regel föga förvånande att mobilstrålningen är ofarlig. Flertalet av de oberoende studierna tenderar att se en problematik. Nu bygger man dessutom ut systemet med 5g.
Kommer fler att börja må ännu sämre psykiskt då??
Eller är strålningen ofarlig för våra hjärnor. Vad tror du själv?

Personligen sover jag t.ex. aldrig med mobilen under kudden (har den istället i flygplansläge en bra bit bort), har kabelburet bredband, och undviker onödigt långa samtal i telefonen. För säkerhets skull.