I en artikel i Metro 6/3 2019 om Endometrios så beskriver man sjukdomen och vårdens behandling.
Jag har ju tidigare lidit av Endometrios men är idag frisk från Endometrios, (Du kan läsa om min resa här!) och blir riktigt trött av det jag läser.

Artikeln beskriver hur man inom vården fokuserar på att döva smärtan med värktabletter (paracetamol) i kombination med antiinflammatoriska läkemedel. ”Sedan kan man lägga till starkare smärtstillande om så behövs”.


Här blir jag så ledsen. Smärta är ju för sjutton kroppens rop på hjälp. Den finns där av en anledning! Att döva smärta med preparat som är välkänt dåliga för levern är så dumt. För levern är det organ som bryter ner östrogen. Om levern inte fungerar optimalt så kan östrogen börja brytas ner till skadliga metaboliter som kan TRIGGA endometrios! Att döva smärta med något som är så välkänt skadligt för levern som just paracetamol är därför helt ologiskt. Det kanske hjälper på kort sikt. Men kan snarare förvärra alltihop på lång sikt.

Själv hör jag till en av många med endometrios som har en genetisk defekt i leverns förmåga att bryta ner just östrogen och att andra ämnen. Saknar enzymer som behövs för att bryta ner olika ämnen korrekt. En viktig del till att bli frisk har därför varit att STÄRKA levern och att kompensera för dessa defekter. Och jag har därför hållit tassarna borta från allt vad värktabletter heter.

Och jag vet hur det ofta blir för många endometriossjuka. De fastnar i värktablettsträsket där de får mer och mer problem och mer och mer ont (eftersom levern fungerar sämre och sämre och då får de ännu mer endomtriostrassel) och behöver äta mer och mer värktabletter. Till slut fastnar de dessutom på de riktigt beroendeframkallande preparaten och där kan det bli riktigt jobbigt. För till slut när man använder värktabletter för mycket så kan man få värk av värktabletterna istället, och det är det sista en endometriossjuk behöver.

Den andra behandlingslösningen som artikeln beskriver är att äta p-piller så att man inte får mens mer. Därför att man hänvisar till att det dämpar aktiviteten i endometrioshärdarna och att det kan lindra och lugna ner sjukdomen. Det är så tydligt hur den lösningen också syftar till att bara tygla konsekvenserna av grundproblemet. För orsaken till endometrios är knappast att man har mens, för mens är något helt naturligt. Och i så fall skulle alla menstruerande kvinnor ha endometrios och så är ju inte fallet.

Så man är fortfarande totalt ointresserade av att vilja tänka djupare än så. Och ställa frågan ”Varför blir det så?” några vändor till. Man struntar i att se orsakerna till inflammationerna, struntar i att se vad som har stört hormonsystemet från första början, och bara går in för att tygla kroppen istället för att lyssna på den och förstå den!
Det är inte så konstigt att man hävdar att sjukdomen är obotlig då. För det blir den ju per automatik när man struntar i att jobba med orsakerna utan bara tyglar symtomen utan insikt.

Själv är jag oerhört tacksam för att jag inte valde vårdens väg för att tygla endometrios, för då hade jag väl haft fortsatt ont.

Läs mer om min egen läkeresa, och om annan intressant forskning kring endometrios här!