Idag skriver Carina Hellström, (överläkare, psykoterapeut och specialist i psykiatri) i Svenska Dagbladet om att hon menar att en av orsakerna till de höga sjukskrivningstalen vad det gäller psykiatriska diagnoser beror på att man sjukförklarar normala krisreaktioner. Läs artikeln här: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/normala-livskriser-forvrids-till-sjukdom_4536044.svd Hon menar att hon noterat hur missbruk, fattigdom, ensamhet, mobbing och utanförskap omformas till olika diagnoser och menar att detta skapar problem. Jag kan hålla med henne. Det kan absolut finnas en poäng med en diagnos i vissa lägen. Men ibland tror jag  att en diagnos kan skapa en sjukdom av någonting som t.ex. egentligen bara är en naturlig reaktion i en osund situation.

Om du t.ex. lider av ångest i många olika situationer så kan detta med stor sannolikhet utmynna i att du får exempelvis diagnosen Generaliserat ångestsyndrom. Men då kan man missa att ångesten kanske är specifikt orsakad av händelser som du kanske aldrig fått hjälp att bearbeta. Om vi tex. tänker oss en person som blivit utfryst eller mobbad under många år så är det ganska logiskt att den personen utvecklar en specifik rädsla för att bli avvisad av andra (och den specifika rädslan kan mycket väl dyka upp i många situationer) Är det viktigast då att få en diagnos och en medicin som dövar symtomen? Eller att få hjälp med att bearbeta det tunga du har gått igenom? När de jobbiga åren är bearbetade känslomässigt så kanske ångesten mycket väl börjar dala så att diagnosen blir överflödig?

En diagnos riskerar väldigt lätt att bli till en identitet. ”Jag ÄR en person med Generaliserat ångestsyndrom som jag behöver medicinera för hela livet”. Jag fick själv just den diagnosen en gång i tiden – men den diagnosen är totalt poänglös nu eftersom jag har bearbetat orsaken till den ångesten så att den inte längre är ett problem. Tack vare att jag såg ångesten som en reaktion på tidigare upplevelser istället för som en sjukdom så kunde jag också ta tag i att lösa upp den på riktigt.

Likaså läste jag tidigare att ca 90% av alla med borderline har varit med om trauman i barndomen. Är det då viktigast att ge personen en diagnos eller att hjälpa personen att bearbeta sin barndom? Kommer personen verkligen att ha borderline när den jobbiga barndomen är bearbetad? Jag har inte svaren, jag väcker bara frågan.

Likaså kan kriser måhända vara jättejobbiga att gå igenom. Men de kan också lära oss massor om oss själva och om livet. Det behöver inte vara katastrofalt att kraschlanda någon gång ibland. Däremot kanske vi kan behöva stöd för att kunna lära oss maximalt av krisen och resa oss som starkare människor efteråt! Det kanske vi dock kan göra utan att vi måste få en diagnos på kuppen….? För frågan är; om vi ska alltid ska döva den känslomässiga smärtan så fort det händer oss någonting jobbigt i livet, hur mycket kan vi då utvecklas och växa, egentligen?? Hur mycket av våra sanna inre styrka riskerar vi då att gå miste om? Jag säger inte att jag har alla svaren här och att detta gäller för alla människor i alla lägen. Men kanske att det kan vara värt att fundera över detta lite mer?