Efter att ha sett Avicii-dokumentären, sett hur dåligt Tim Bergling (Avicii) mådde och mått illa över vad jakten på pengar kan göra med människors omdöme….så vill jag dela några tankar om ångest.
Ofta ser vi på ångest som något att döva. Vi söker efter en lösning mot ångesten, en medicin eller en behandling som ska ta bort den. Istället för att lyssna på vad den vill säga. Jag skulle önska att vi började se på ångest på ett annat sätt. Som budbäraren. Inte som problemet självt.

Ångest – en sund reaktion i en osund situation

Ångest är ofta en sund reaktion i en osund situation. Ofta ett tecken på att det är något vi har missat som vi borde lyssna på. Att det är på något viktigt plan som vi går emot oss själva. Det är sällan så tydligt som här.
Avicii försökte lyssna på vad hans ångest försökte säga honom, och han förstod till slut.

Att förstå sig själv på djupet och vara sann mot den man är

Tim Bergling (Avicii)  förstod; Att turnélivet var inte hans. Som den mer introverta person han var som älskade att sitta inne i studion och göra musik så var det extroverta turnélivet inte ett liv som gav honom lycka. Det klickade inte med Tims personlighet. Det är sunt att få ångest då. När man pushas till att gå emot sin sanna natur. Man kan enkelt se glittret i hans ögon när han läser för första ggn om de introverta och känner igen sig. Som om han för första ggn förstår sin själ och vad den mår bra av.

Ångesten brukar finnas kvar tills vi har lärt oss vad vi ska av den. När han fick lämna turnélivet och göra det han älskade så glittrade det i ögonen igen och ångesten verkade inte vara där. Men omgivningen lät honom inte vara sann mot sig själv. Ville bara dra honom bort ifrån sig själv. Tjäna pengar på hans olycka.

Jag har pratat med personer som haft yrken som de avskytt i många år, eller som är i en livssituation där de inte är sanna mot sig själva. Sedan frågar de om jag har tips/hjälp för att tygla deras ångest. Hell no!, tänker jag då. För det första så är det sjukvårdens sak att behandla eller tygla ångest. De får ha sjukdomsperspektivet på ångest om de vill. (Även om jag hade önskat att de kunde vidga perspektivet lite…) För det andra vill jag stötta människor att lyssna på sin själ och vara sanna mot sig själva. Inte köra över sig själva.

Ångest som något att vara tacksam över

Som 19 åring diagnosticerade jag tex mig själv (med läkarens medhåll) med diagnosen ”Generaliserat ångestsyndrom”. Vilket skämt!

För ångesten var egentligen min bästa vän. Min kloka budbärare och bundsförvant. För jag var inte heller sann mot mig själv då. Försökte vara vad andra förväntade sig att jag skulle vara.Tänkte t.ex. plugga ekonomi ”för att det ansågs fint” – fast det absolut inte var min grej. Trodde också att det var dåligt att vara en känslomänniska och försökte tygla mig själv att bli mer ”Normal” istället för att tillåta mig själv att få vara den jag var. Och hade många oläkta känslomässiga sår som ville bli hörda och få läkas ut.

När jag förstod vad ångesten ville säga mig så försvann den

Klart som fan att jag fick ångest! Typ jämt. Så pass att jag inte ville leva. För själen var arg. Med all rätt! Om man inte är sann mot sig själv så är det enda rätta att må skit. Tills man förstår att byta spår. Och börja lyssna och vara sann mot sig själv, oavsett vad omgivningen tycker om det. När jag fattade det hade jag plötsligt inte kvar min gamla dagliga ångest och släppte diagnosen

Numera ser jag inte längre på ångest som ngt dåligt. Om jag upplever ångest nån gång så gör jag mitt bästa för att se vad den vill säga. För då vet jag att det är nåt viktigt i görningen. Nåt jag har missat. Ångesten värnar om mig. När jag lyssnar på i vilket avseende jag är på väg att gå emot mig själv och byter spår så brukar den tystna finfint av sig själv.

För om du t.ex. får ångest för att du är i en relation där du blir slagen så är kanske inte lösningen att ta ett ångestdämpande piller för att kunna stanna kvar och bli slagen lite till?

Så varför ska vi uppmuntras att tysta budbäraren? Hur mkt bättre skulle många må därute om de istället fick mer stöd att lyssna på budbäraren och se vad den är där för att lära dem?

Om Tim Bergling hade fått stöd att göra detsamma och att få vara sann mot sig själv i ett tidigare skede så hade han säkert kunnat få njuta mer av livet. Hur mycket ångest och hälsoproblem hade han haft då tro?

                                      ”All this time I was finding myself,
                                           and I didn’t know I was lost”….